Jag kanske är en dålig vän,
men jag har så mycket mer i
mitt liv att tänka på nu, och jag
börjar prioritera mina behov
före andras just nu, inte för att
jag är sån, utan för att jag måste
tänka på mitt barn. Jag måste
känna mig bekväm för att kunna
fokusera på andra. Och jag får
ju inte direkt stöd av endel.
Jobbigt är detta, men jag har
inte så mycket att välja på.

Jag vet att många menar väl.
Men jag vet hur jag ska bete
mig när det handlar om mitt
barn och "hennes" hälsa, jag
uppskattar alla idéer eller
förslag, men så länge ingen
smutskastar mig för mina val
så är det okej, men när man
börjar säga till mig vad som
är rätt och fel så blir jag arg.
Skaffa egna barn om ni vill
läxa upp någon. På mig rinner
det av som vatten, det rör mig
inte i ryggen att ni blir sura.
Men jag börjar tröttna på erat
tjat. Jag är inte mer än människa
heller och det är tydligen många
som glömmer bort det nu.

Nu när jag har avreagerat mig lite
så talar vi om något mycket roligare.

Min "dotter" sprattlar som aldrig förr
vilket är underbart och jag mår bra.
Vi får sällskar idag och sen blir det nog
att gratta svärfar som har namnsdag
idag, det är ju Folke. Sen får vi se
vad Jocke erbjuder för något roligt.

Jag har fortfarande ett humör som
en berg och dalbana, men det går
inte att göra något åt det, och jag
drömmer skit märkligt nu igen.
Gjorde det bara de första 3 månaderna.
Men nu har det börjat komma tillbaka,
det är som att jag ser in i framtiden och
vet vad som kommer hända, fast det
är bara otrevligheter och skumma saker.
Skit tufft vissa dagar när jag tror att det
är sant eller verkligt och de dagar som
jag har lätt att grina för inget ungefär.

Det är många gånger Jocke vaknat av att
jag gråter för att jag drömt något om att
han ska lämna mig just nu osv, och det gör
ont för han att veta om att jag kan drömma
så med tanke på att jag inte tvivlart förr på
han, men efter att han övertalat mig om att
det inte finns en annan platts för han än hos
mig så brukar det gå bättre, men han är van
just nu tror jag, och det känns bra att han är
med mig igenom detta. Inte många som är det.

När jag förklarar för Jocke att det är 3 månader
kvar ungefär så håller han på att gå i taket av
stress, han tycker tiden har gott skit fort, men
jag däremot tycker det går skit sakta. Konstigt
det kan vara dedär med uppfattningar. Men
jag vet att när bäbisen kommer så är han redo.
Han är den som jag visste var rätt för barn med
mig och jag vet att han kommer fixa det galant.

Nej nu ska jag inte sitta och pladdra, jag får
ju snart främmat och måste fixa lite så dom
inte vänder i dörren. Men ha det gött, bye bye.