Fick åka till förlossningen kl 19:00.
Jag har inte kännt min bäbis rört sig eller
sparka något, inte hört att "hon" bubblat
eller något alls på 2 dagar så varit skit orolig.
Jocke har försökt lugna ner mig och sagt att allt
är som det ska vara, "hon kanske bara är lite tröttare
eller något har han försökt med. Men idag ringde tydligen
min mamma rådgivningen och blev kopplad till
förlossningen i Karlstad och berättade hur det var och
att hon var minst lika orolig som jag och då ringde
dom upp mig och bad mig komma in så vi fick kika lite.
Så jag åkte dit och var beredd på det värsta, men då
när jag fick se "henne" och att hjärtat slog (som jag inte
såg från början) så brast allt för mig, jag blev så lättad
så jag började störtböla precis som jag gjort tidigare idag
för att jag varit så orolig. Det var en sån lättnad, och nu
fick jag ju se att mammas "tjej" mår skit bra. Hon hade bara
vänt sig om och då uppfattade jag inte sparkarna, "hon"
sprattlade som en fisk på torra land! Jag kan inte beskriva
min glädje av att se "henne".

Varför jag skriver "henne" är för att vi inte ville veta kön.
Och i början var jag nästan säker på att det var en kille,
men Jocke och hans föräldrar är övertygade om att det
är en tjej jag bär på. Och när Jocke  och jag var på ultraljud
när jag hade gott 18 veckor och 5 dagar så sa vi att vi inte ville
veta kön, men doktorn sa att det är svårt att lova att vi inte ser
själva när hon skulle mäta lårbenet, och när hon gjorde det så
såg vi inte direkt en snopp så jag blev mer övertygad då.
Även om den kan gömma sig och vara liten osv så känner jag på
mig nu att det är en tjej och då skriver jag om "henne" fast inom
dessa tecken. Så har jag inte sagt säkert att det är en tjej lixom.

Men nu är jag en lugn mamma igen och hoppas på att min bäbis inte
ska bråka och luras mer! Nu har jag gott 21 veckor och 6 dagar,
så när jag åker till Powermeet imorgon så har 22 veckor av graviditeten
gott, och jag hoppas att de återstående 18 veckorna går så mycket
fortare än vad det första 18 gjorde. Jag har lärt mig att lyssna på
min pojkvän nu när jag är orolig, det hjälper nog för han har haft rätt
alla gånger tidigare jag varit orolig. Men en orolig första barns mamma
kan tydligen inte lyssna på sin göbbe, men jag får börja med det nu.

På måndag ska jag träffa barnsköterskornas doktor på Kronoparken.
Får se om han har något gott råd till min ryggsmärta/rövskinkesmärta.

Nej nu ska jag försöka njuta av det sista på dagen, för sova ska jag göra
snart, kl 08:00 bär det av mot Västerås imorgon så sova tidigt blir, adjö!