Motgångar.
Kategori: Allmänt
så många motgångar?
Jag vet ju att det är bra med
motgångar för det stärker en själv.
Men just när man sitter på botten och
har givit upp allt då är det så svårt att
tänka så och tänka på allt bra som finns
i livet och allt man åstakommit, det är
ju skit svårt att tänka positivt.
Men ändå så överlever man motgångarna.
Man tar sig upp till ytan igen och man
lever vidare i lugn och ro som om
det man sagt inte spelat någon roll,
allt det negativa man fått ur sig när man
suttit på botten är som bortblåst.
Människor säger att man är patetisk när
man sitter på botten, men det roliga är
ju att vi alla sitter där, inte bara jag har
gjort det, vet ju att alla har motgångar.
Men man kan ju tycka att det räcker med
motgångar, det är som att man aldrig kan få
för många av det. Jag tycker det räcker med
en om året om det ska vara på det viset.
Tex om man tänker ur mitt liv, jag vet
jag vet det är mycket gravidsnack osv
från mitt håll, men det är ju en fas i mitt
liv som jag går igenom och jag vill prata om
det hela tiden för det är en stor händelse för
mig i år. Men iaf, jag började ju må illa osv
i början och efter de 3 första månaderna som
för många andra så började jag må bättre.
Jag kräktes bara 2 ggr i början, men när jag
väl slutat må illa så fick jag magsjukan. Inte
direkt en höjdare om man frågar mig.
Efter det så slutade mina "vänner" att höra
av sig, prata och umgås med mig för att jag
gick ut med att jag var gravid, många reagerade
olika och det visste jag ju att det skulle bli så
men inte att de jag älskade skulle lämna mig
bara för att jag blev med barn, jag är ju samma
jag fortfarande fast lite rundare. När magen
började växa i början så mådde jag jätte dåligt
för jag tyckte att jag bara blev fet och att det
inte var en riktig bäbismage och jag kunde inte
klä av mig framför min egna sambo som älskar
mig för den jag är, jag började bråka mycket
med honom för att jag hade ångest över mitt
utseende och mina bröst ska vi inte snacka om.
Dom hade fått stora fula bröstvårtor och började
få olika slags förändringar och det gillade jag inte
heller med tanke på att jag älskat mina små
snygga och styva bröstvårtor innan. Jag grinade
mycket och tillbringade många timmar på toan
gråtandes natt som dag. Jag visste inte vad
som hände med mig och min sambo visste inte
att det var såhär det skulle bli framöver med
hormoner för mig så det blev bara mer och mer
bråk hemma och jag tog på mig all skuld.
Jag fick motgång efter motgång på mig,
studenten, betyg stress stress. Arbetsförmedlingen,
pengakris, arbetslös, påbörjat körkort, förkylning
på förkylning. Det tog aldrig slut, jag trode att efter
studenten skulle jag få ta det lugnt och njuta
men jag hade så fel. Det blev press från alla håll.
Tillslut fixade jag äntligen körkortet och jag trode
att det skulle lugna sig efter det. Humöret blev
bättre och magen blev fin, men jag tyckte inte
att det var något mer som fixat sig. Jag försökte
se positivt på det mesta och såg fram emot att
det närmar sig förlossningen. Men inte då heller
kunde jag känna glädje, jag började få nya hormoner
och reagerade på saker jag inte reagerat på förr.
Det började plåga mig så jag grät för att grina.
Jag trode inte det kunde bli värre, men då åkte
jag på en förkylning som slog ut mig, ingen
feber men allt annat och jag förstod inte hur jag
skulle överleva, jag började få vatten i benen och
jag visste inte hur jag skulle lösa smärtan som
tillkommer. Jag åkte till mamma och skulle följa
med henne på sunnemarten och jag var inte så tipp
på det med tanke på att mina prover börjar se
sämre och sämre ut hos barnmorskan och när en
doktor ringer och frågar hur man mår för att det ser
ut som att ens lever har en infektion, då börjar man
må dåligt. Natten till sunnemarten så spydde jag en
gång och det var ren galla mer eller mindre, och jag
hade fått höra att gallan blir högre om levern är
kass, och med tanke på att jag hade sån hals-
bränna och spydde för det och inte för att jag
mådde illa så blev jag orolig och försökte få
tag i min barnmorska som inte svarade, ringde till
förlossningen som sa att de skulle ringa upp och
då ringer specialistmödravården upp och säger
åt mig att komma in så fort jag kan så dom kan
få kolla mig, jag väntade tills Jocke hade slutat
jobba så han fick hämta mig och vi åkte in.
Det visa sig att jag fått havandeskapsförgiftning.
När jag väl blir utskriven så blir jag sjukskriven
och måste komma till specmödravården i gång
i veckan för att kolla värdena och bäbisen.
Så var bara att skriva av mig från af och det
var en lättnad, men jag hann inte disskutera
varför jag inte fått pengar i september av dom
som jag skulle få om jag var arbetslös i 3 månader.
Så har slösat 1000 kr på att ta mig till stan och prata
med dom i 3 mån helt i onödan kände jag då.
Man kan säga att jag överreagerar, men det är
mina motgångar under graviditeten som jag haft
som rör graviditeten och som gjort det jobbigt för
mig. Men på något sätt så har jag alltid ställt mig
upp, gott vidare och blivigt starkare av det.
Jocke och jag har kommit varandra så nära
under denna period och nu i slutet så bråkar
vi nästan aldrig för han har blivigt förstående
och jag likaså. Bråka hör till ett förhållande,
det gör banden mellan varandra allt starkare.
Och övervinner man det så fixar man allt
tillsammans, och jag kan lova att jag inte
skulle klarat alla dessa motgångar utan honom.
Nej nu måste jag kila, ska fixa något att dricka
till mig och bäbisen innan det blir torrsimm för
den lilla. Snart kommer min mamma och mina
småsystrar på besök också, ska bli kul att se
dom efter alla omständigheter.
OVER AND OUT, BYE BYE!
