Alexsliv

Idag upptäckte jag Lukas andra

tand som är påväg upp, det är

helt otroligt vad tiden går fort

det första året må jag säga.

Nu behöver jag avreagera mig lite så

här kommer lite synpunkter jag måste

få ur mig och till den som har negativa

synpunkter om detta: det är min blogg

och den är menad att jag ska skriva

det jag vill och nu gör jag det!

Jag är glad över att han inte är

snabb på exakt allt, han sitter inte

än, klappar inte händer, kryper inte

och han får inte välling.

MEN han kan vända sig runt och drar

sig fram i rummet, han äter potatis

och banan en gång om dagen, han

har två tänder, sjunger och jollrar,

kan stå upp om man håller i han,

hoppar i hoppgungan och älskar det.

Han har varit väldigt tidig med en

hel del, han fick stadig nacke vid

1 månads ålder, han visade att han

ville hoppa och stå vid 3 månader

och han vände sig för fösta gången

när han var 2 månader.

Men jag tycker det är jobbigt att

höra vart man än kommer att

man är för ung för att veta hur

man sköter ett barn och får veta

vad man "måste göra" för det gjorde

jag med mina barn osv..

Vadå för ung för barn?

Vilken ålder ska man vara för att skaffa

barn då?

Varför har sammhället något emot unga

mammor?

Vad krävs det för att äldre människor ska

ta en på allvar och ge oss en chans att

visa att vi visst vet vad vi gör och att vi

kan ta hand om ens egna barn själv?

Alla barn har en egen personlighet och

livsstil, det finns ingen som kan säga

hur ett barn kommer bli eller hur man ska

göra för att det funka för deras barn.

Det är väl kul för den att det funka för dom

men det betyder ju inte att det funkar för oss?

Jag är också väldigt trött på att höra att jag

gör fel som ammar så länge "du missar ju allt

det roliga på krogen, du kan ju inte dricka, du

måste ju vänja ditt barn med att vara utan dig

osv" det är väl för fan mitt val hur länge jag

ammar han, jag är jävligt glad över att han är

ca 7 månader och fortfarande tar bröstet och att

jag har mat till honom, så många som skulle byta

med mig där ute, så jobbigt att bara höra alla

kommentera hela tiden, och alla råd man får

som man inte vill ha, jag säger emot och säger

min åsikt men det slutar med att "jag har rätt

jag har fler barn än dig, du vet inte vad som

kommer hända, tro mig han behöver detta"..

Jag är så trött på allt detta så blää, men nog

om detta, jag har skrivigt av mig nu och mår

bättre så nu ska jag ta hand om lilleman på

mitt sätt och mysa ner mig med min son och

sambo för nu är det söndagsmys som gäller.

B Y E B Y E !