Jisses vad tiden springer iväg.
Idag upptäckte jag Lukas andra
tand som är påväg upp, det är
helt otroligt vad tiden går fort
det första året må jag säga.
Nu behöver jag avreagera mig lite så
här kommer lite synpunkter jag måste
få ur mig och till den som har negativa
synpunkter om detta: det är min blogg
och den är menad att jag ska skriva
det jag vill och nu gör jag det!
Jag är glad över att han inte är
snabb på exakt allt, han sitter inte
än, klappar inte händer, kryper inte
och han får inte välling.
MEN han kan vända sig runt och drar
sig fram i rummet, han äter potatis
och banan en gång om dagen, han
har två tänder, sjunger och jollrar,
kan stå upp om man håller i han,
hoppar i hoppgungan och älskar det.
Han har varit väldigt tidig med en
hel del, han fick stadig nacke vid
1 månads ålder, han visade att han
ville hoppa och stå vid 3 månader
och han vände sig för fösta gången
när han var 2 månader.
Men jag tycker det är jobbigt att
höra vart man än kommer att
man är för ung för att veta hur
man sköter ett barn och får veta
vad man "måste göra" för det gjorde
jag med mina barn osv..
Vadå för ung för barn?
Vilken ålder ska man vara för att skaffa
barn då?
Varför har sammhället något emot unga
mammor?
Vad krävs det för att äldre människor ska
ta en på allvar och ge oss en chans att
visa att vi visst vet vad vi gör och att vi
kan ta hand om ens egna barn själv?
Alla barn har en egen personlighet och
livsstil, det finns ingen som kan säga
hur ett barn kommer bli eller hur man ska
göra för att det funka för deras barn.
Det är väl kul för den att det funka för dom
men det betyder ju inte att det funkar för oss?
Jag är också väldigt trött på att höra att jag
gör fel som ammar så länge "du missar ju allt
det roliga på krogen, du kan ju inte dricka, du
måste ju vänja ditt barn med att vara utan dig
osv" det är väl för fan mitt val hur länge jag
ammar han, jag är jävligt glad över att han är
ca 7 månader och fortfarande tar bröstet och att
jag har mat till honom, så många som skulle byta
med mig där ute, så jobbigt att bara höra alla
kommentera hela tiden, och alla råd man får
som man inte vill ha, jag säger emot och säger
min åsikt men det slutar med att "jag har rätt
jag har fler barn än dig, du vet inte vad som
kommer hända, tro mig han behöver detta"..
Jag är så trött på allt detta så blää, men nog
om detta, jag har skrivigt av mig nu och mår
bättre så nu ska jag ta hand om lilleman på
mitt sätt och mysa ner mig med min son och
sambo för nu är det söndagsmys som gäller.
B Y E B Y E !
