Sitter utanför biltema och lyssnar på nationalteatern med lilleman så kan lika gärna blogga då.
Ska åka och hälsa på min mamma och familjen i Sunne. Var inte längesen jag var där men det är väl lika bra att passa på när man kan.
Igår var jag och lilleman och tog lite kort. Han sov väl på alla förutom ett. Det var en lång dag för honom och det märks idag. Han är väldigt lättretad och pluttig.
Jag och Jocke hade även ett och ett halvt år igår, mys kan jag lova. Fick en bukett rosor och massa kyssar så kan inte klaga på romansen direkt!
Men nu ska vi åka vidare och jag ska försöka trösta lilleman som är lite ledarn igen.
När man mår såhär finns det inte mycket mer att görs än att prata av sig till någon och det ska jag göra ikväll. Fattar inte att man har bra och dåliga dagar. Kan man inte bara få må gött? Vad är vitsen med att må såhär? Fyfan för detta.
Nej jag får försöka sansa mig och hoppas på att inte någon annan i min närvaro är på dåligt humör för då ryker denna dag..
Det är perfekt med radio på toan, man kommer i bra stämning då tycker jag.
Jag brukade hålla koll på vilken tid kl var när jag gick upp på nätterna under min graviditet med hjälp av den. Dom spelar alltid samma låtar vid samma tid på natten.
Radio är jävligt nödvändigt på toa helt enkelt tycker jag. Och antagligen min sambo när han bar dit den.
Finns det något bättre att duscha till en toppenlåt? Helt underbart må jag säga!
Man ska ju blicka framåt. Det är ju så man får ett avslutat kapitel på det förflutna. Men varför ska man börja gräva i det förflutna för att kunna blicka framåt? Då är det ju inte ett oavslutat kapitel. Människor är så röriga i sina tankegångar tycker jag. Varför inte låta det förflutna vara om det inte är ett bra förflutet, då kan man ju prata och dela med sig av det men det är ju en helt annan sak. Det är ju inget man går vidare ifrån för att man mår dåligt eller blir på dåligt humör av. Det är ju något man alltid vill komma ihåg oh minnas. Det vill man ju alltid dela med dig av.
Man måste ju kunna glömma det smärtsamma och dåliga för att komma fram i livet och kunna bygga upp självförtroendet om man ligger på botten med det.
Skulle jag blicka bakåt och gräva i det gamla skulle jag tappa allt och sjunka i det dåliga och inte må bra en enda dag.
Men man biter ju ihop och går vidare så man kommer upp på benen igen och kan leva och må bra. Det är så vi funkar ju.
Men varför finns det då dom som gräver och gräver? Varför inte avsluta det gamla och blicka på det nya och bättre?
När man är uttråkad så har man lust med exakt allt ju. Jag skulle lätt kunna städa hela huset just nu, men börjar jag plocka och väsnas lite så vaknar ju lilleman och han har just somnat. Det är ta mig fan omöjligt att göra något viktigt nu i början när man blivigt mamma. Enda sättet att få han och sova är ju om han ligger på mitt bröst nu när han är så snorig så att han får luft. Suck, men det blir för hoppningsvis bra igen. Ska träffa doktorn imorgon på BVC så får hoppas han ser någon lösning.
Jag har tänkt på olika saker hela dagen, men direkt jag tänker på att åka någonstans eller gå ut och göra något så påminner det fina vädret mig om att stanna kvar inne i husvärmen med lilleman.
Har kollat igenom varenda kanal på tv:n, äte pepparkakor och druckit julmust och tänt ljus för att få den minsta myskänsla men inte ens det får mig sysselsatt. Jag blir bara trött och börjar tänka på allt jag vill göra men som inte funkar pga vädret eller min sjukling.
Jag är så frusen av mig. Inte så förkyld längre (igen) men jag fryser till och från hela tiden, vill ha nysnö slam hela tiden så tänder ljus på ljus.
Lilleman är snorig än så sitter och hör när han försöker andas när han sover. Det gör jävligt ont i kroppen att höra han kippa efter luft må jag säga. Och idag är han även 6 veckor gammal.
Jag träffar människor som inte sett han och som tycker han är liten osv, men jag tycker han är jättestor nu emot när han föddes och jag känner att han är gammal nu också även om 6 veckor inte är mycket.
Livet är det man gör det till sägs det men det är ju inte så lätt att påverka livet, för då skulle jag göra honom bra och se till så varken han eller jag blev mer sjuka.
Mardrömmar är det konstigaste man kan ha tycker jag, speciellt när de är så verkliga så man fortsätter att gråta när man vaknat.
Inatt fick jag mitt hjärta krossat och jag fattade aldrig varför. Jag ringde till Erica vet jag och grinade som en idiot och hon blev ledsen också och sen vet jag att jag vaknade och grinade och kunde inte sluta grina, jag visste inte då att det var en dröm, jag är osäker än men jag tror i allafall att det är det.
Att drömmar kan göra en så osäker på verkligheten är skrämmande. Man brukar ju veta om det är verklighet eller inte, men när man drömmer så verkligt så är det både svårt och jobbigt.
Varför är det så? När man drömmer ska man inte veta skillnaden på verklighet och påhitt? Vad är det för mening att drömma hemska saker över huve taget?
Jag tänker inte ta reda på sanningen, vill hellre vara lycklig ovetande om det skulle visa sig vara sanning..
Jag har aldrig i mitt liv drömt så mycket konstigt och hemskt som jag gjort under tiden då jag var gravid och nu som jag gjort under hela mitt liv..
Nej blir att samla sig och försöka göra något nyttigt av denna dag.
Det var hur längesen som helst jag blogga och nu har jag laddat ner appen till telefonen så nu ska det väl bli lättare att hålla den uppdaterad.
Jag har inte så mycket tid just nu känner jag, Lukas tar all tid och uppmärksamhet så blir ju lite knapert.
Vi har varit sjuka nu i flera veckor till och från och jag är skit trött på detta. Vill ju hitta på saker med lilleman och köpa julklappar och göra klart allt lixom.
Men får vänta ett tag till tydligen, men jag är jävligt glad att tiden går så gott nu och att jag alltid har sällskap av min son om dagarna nu.
Saknar dock sparkarna i magen men det får jag stå ut med.
Nu ska jag börja göra i ordning lite och fixa Lukas för vi ska åka till Sunne ikväll igen. Jag orkar inte med denna bilresingen dag ut och dag in, men det är bäst såhär. Kommer sakna Joakim men han kommer imorgon och håller oss sällskap. Ska ju vara barnvakt till mina småsystrar.
På söndag är Lukas 6 veckor föresten, som jag sa tidigare så flyger tiden iväg när jag fick den lille!
Att allt kan vara så upp och ner hela tiden. Igår var en riktigt skitdag och idag är det en prima dag, det är inget mitt i mellan lixom, antingen allt eller inget. Blir så knäpp på att livet är så.
Men idag blev en bra dag fast obehaglig på ett sätt ändå.. Nu blir det att ta tag i det mesta här hemma oavsett vad jag får och inte får göra. För nu börjar tiden bli knaper kan jag lova.
Idag har jag även fått hjälp att raka mina ben, jag känner mig som en ny människa. Kan inte fatta att en sån liten grej kan få en att känna sig så fräsh och på något sätt lättad. Det gjorde verkligen min dag kan jag lova. Har inte fått hjälp med att raka benen sen magen kom ivägen och just nu så känns det som det var 100 år sen den kom och besvärade min hygien. Tusen tack för hjälpen kompis! Betyder massor.
Jocke lagade mat åt mig idag hör och häpna. Nuggets med pommes blev det och sen stack han och jobbade så nu sitter jag här och är helt slut i kroppen efter att sovigt dåligt, gått upp någon timme tidigare, åkt in till spec mvc och sen varit hos svärföräldrarna och pratat och det tar på ens krafter att vara så aktiv. Och med tanke på hur gårdagen var så skulle jag behöva vila i 100 år för att ta igen mig känner jag, men det har jag inte tid med, måste börja fixa lite som sagt hemma.
Tur att mamma kommer imorgon och hjälper mig med det så jag inte behöver anstränga mig för mycket och då ska jag passa på att fråga om hon vill dammsuga golvet åt mig medans jag kollar igenom barnkläder och ser vad vi ska ha och vad vi inte behöver. Mammor är bra och när mina systrar kommer med så är det ju bara ett + i att det blir bra underhållning. Blir förhoppningsvis en bra morgondag som idag hoppas vi på.
Nej nu ska jag käka en kexchoklad och se på tv och njuta av livet för det är jag värd med en sån bra dag.
Jag måste tänka på mig själv i första hand nu. Just nu så måste jag vara egoistisk och göra det. Varför kan ingen förstå att jag måste göra detta? Det är inget jag vill eller har valt att få göra. Jag är inte den sortens människa som vill sätta mig själv främst, jag har aldrig gjort det förr utan alltid gjort allt för att mina medmänniskor ska ha det bra. Men nu kan jag inte göra så, om jag vill bli frisk eller få ett okej slut på min graviditet och inte skada barnet så måste jag ta mig själv i första hand. Jag måste helt enkelt skuta andra åt sidan. Självklart vill jag umgås och träffa människor, men lyssnar jag inte på min kropp så kommer jag att stupa. Det är inte konstigt att mitt blodtryck stiger när jag inte blir förstådd av mina vänner. Jag känner att jag sviker och väljer bort och jag mår skitdåligt för det kan jag lova, verkligen. Men jag har inget val just nu, och det är ju bara 24 dagar till som jag behöver vara sjuk om inte mindre eller mer. Men jag vill inte bli sämre och bli inlagd, men ingen som förstår. Bara spotta på mig och bli sura och visa er besvikelse, det hjälper så jävla myckert kan jag lova. Visst jag är inte jättesjuk just nu, men jag kan bli det och det går fort då. Jag har jättehögt blodtryck och ändå så äter jag blodtryckssänkande tabletter, men det hjälper inte så bra men skulle jag sluta med dom så skulle nog mitt läge vara mer kritiskt och bli dålig, och jag blir inte bättre om man inte kan förstå och lyssna på mig. Idag vet jag att jag svikit en kompis, jag sa att vi skulle ses idag och bara prata, men jag har varit lite sämre och mått lite krassligt så prata med spec mvc och då bad dom mig komma in och kolla mig och då visade det sig att blodtrycket är högre och att jag skulle åka hem, äta och vila mig. Jag fick då säga att jag skulle känna efter när jag ätit. Då kom du dit och satt bara där, visst jag prata väl inte så mycket heller med dig just då men det var så mycket saker som blev sagt vid maten att jag inte tänkte på att jag blev tvungen att säga något och innan jag ens sagt om vi skulle gå till mig och snacka eller om jag behövde vila så stack du som om du läst mina tankar och jag vet att du var arg på mig med tanke på att du visste att jag skulle vila. Men jag kan inget göra mer än att lyssna på doktorerna för mitt och mitt barns bästa, men det skiter hela jävla allmänheten i verkligen. Jag har ju som tur är min familj och mina svärföräldrar och sambo som förstår så nöjer mig med det.
Men nu har jag bestämt mig för att skita i om ni blir sårade eller om jag "skiter i er" för jag orkar inte må dåligt över människor som inte förstår att jag inte blir bättre av deras surhet. Jag nöjer mig med att vara utan såna människor. Jag bara orkar inte med det just nu. Och varför ska jag orka? Jag har gjort mitt bästa med att få dom nöjda genom åren och kan dom inte unna mig detta så är det inga riktiga vänner, och jag mår ju bättre av att vara ensam än med er som sårar såhär nu.
Att ta åt sig tycker jag att man bara ska göra om man känner sig träffad för det handlar ju inte om alla som hör av sig, men det vet man ju bäst själv.
Nu ska jag invänta 4 stjärnors middag och halv 8 hos mig. Efter det blir det vila tills kl 9 då blir det kanal 5 i två timmar.
Okej, jag är pmskänslig idag kan jag lova. Jag har sovit konstigt och vaknade trött. Inte så bra kanske, men jag fattar inte vad det kan bero på riktigt. Jag har varit trött hela dagen och det har tage emot att jag packat ner barnkläder till bb och stoppat in ren tvätt i garderoberna. Jag har varit slö och smågrinig hela tiden och självklart så har min mamma och sambo fått ut av det. Jag bad Jocke vara inne hos mig idag istället för att greja ute med tanke på att vädret varit kasst och jag har varit på det humöret jag har. Och när han säger att han ska det och bara ska fixa en sak innan han kommer in så blev jag glad, det är ju trots allt vår 16:månaders dag idag och jag tycker det är lite speciellt att det blir fler och fler månader vi tillbringar tillsammans, så jag tyckte verkligen det skulle bli mys, jag köpte godis och skulle klippa honom och vi skulle bara ha det gött tillsammans, men så ringer hans telefon och en kompis till han vill att han följer med och hämtar en bil i Filipstad. Snäll som han är så kan han inte säga nej och frågar mig inte ens om jag vill ha han hemma eller om det är okej för mig att han åker med, och hade jag bett han stannat hemma så skulle han bli grinig för det så jag kände att jag inte hade något val än att gilla läget. Men jag tycker ändå att han kunde tänka lite som mig när vi har 16:månader. Han vet ju vad det betyder för mig. Men jag vet ju att han inte kan säga nej. Och han har det inte lätt för om han bestämmer sig för att ta en tidig kväll så är det ju andra som förstör kvällen för oss. För det är ju inte bara mig det drabbar, det är ju han med. Och jag vet att de som ringer vet att han inte kan säga nej, men det är ingen som tänker på att jag som är höggravid vill gärna se och umgås med min sambo någon kväll/eftermiddag själv. Så underbart att det finns sånna människor som bara utnytjar en på ens svagheter.
Aaaah, det är ju snälla människor så sett, jag gillar dom ju och det är vänner till min sambo, men jag undrar om dom inte har egna liv ibland alltså eller andra kompisar som kan ställa upp. Jag vet att jag är överkänslig. Även om jag inte har mens för att jag är gravid så betyder det inte att hormoner och pms besvären försvinner. Inte för mig kan jag lova.
Jävla skit dagar må jag säga. Fattar inte varför det ska bli kallt och tråkväder just nu innan mitt barn ska komma, fyfan. Kunde inte värmen och solen hålla ut några dagar till helt enkelt? Jag skyller mitt dåliga humör på vädret helt enkelt så slipper jag anklaga någon annan för det.
Nej nu ska jag fan lägga mig och sura. Känner att jag behöver göra det så jag kanske är lite gladare när Jocke kommer hem förhoppningsvis. Man kan ju hoppas tycker jag, och nåde den som ringer och stör mig eller beter sig töntigt på fejjan sms osv.. För jag känner redan hur mitt blodtryck är högre och ju högre det går desto sämre blir jag och jag vill ju försöka undvika sjukhuset igen kan jag lova!
Bryter ju mot dator och tv regeln så det visslar om det. Men äter ju mina mediciner regelbundet och försöker ta och koppla av men med tanke på att jag ska ha barn snart och vill greja lite så kan jag ju inte slappna av helt. Tog sin tid att kolla igenom alla barnkläder så jag får med mig det minsta till bb. Ni tänker säkert att det inte kan vara mycket med tanke på att jag inte vet kön än, men tro mig det är mycket naturella barnkläder som min mamma har införskaffat till oss och vårt barn och det är inte lätt att ta detta ansvar själv heller. Jocke jobbar och tjänar pengar så vi kan leva och jag tar hand om barndelen för det mesta. Vi måste ju ha en uppdelning i livet just nu med tanke på att jag inte kan göra vad som helst. Han sköter ju "hemma fru" livet med, diskar, dammsuger och hjälper mig bädda rent i sängen så han är ju med mig och hjälper till hela tiden så sett.
Folk vill träffas och ses men då vet jag att jag måste åka in till stan för att ses, och det får jag inte för varken doktorn eller sambo/mamma och då kan jag ju inte träffa någon, synd bara att ingen kan erbjuda sig att komma till mig, tycker det är svinigt av mina "vänner" att de aldrig kan komma till mig eller erbjuda sig. Visst jag kan inte ses en längre stund eller ha besök. Men det räcker ju med 1 1/2 timme ändå.
Varför ska man som människa få så många motgångar? Jag vet ju att det är bra med motgångar för det stärker en själv. Men just när man sitter på botten och har givit upp allt då är det så svårt att tänka så och tänka på allt bra som finns i livet och allt man åstakommit, det är ju skit svårt att tänka positivt. Men ändå så överlever man motgångarna. Man tar sig upp till ytan igen och man lever vidare i lugn och ro som om det man sagt inte spelat någon roll, allt det negativa man fått ur sig när man suttit på botten är som bortblåst. Människor säger att man är patetisk när man sitter på botten, men det roliga är ju att vi alla sitter där, inte bara jag har gjort det, vet ju att alla har motgångar.
Men man kan ju tycka att det räcker med motgångar, det är som att man aldrig kan få för många av det. Jag tycker det räcker med en om året om det ska vara på det viset.
Tex om man tänker ur mitt liv, jag vet jag vet det är mycket gravidsnack osv från mitt håll, men det är ju en fas i mitt liv som jag går igenom och jag vill prata om det hela tiden för det är en stor händelse för mig i år. Men iaf, jag började ju må illa osv i början och efter de 3 första månaderna som för många andra så började jag må bättre. Jag kräktes bara 2 ggr i början, men när jag väl slutat må illa så fick jag magsjukan. Inte direkt en höjdare om man frågar mig. Efter det så slutade mina "vänner" att höra av sig, prata och umgås med mig för att jag gick ut med att jag var gravid, många reagerade olika och det visste jag ju att det skulle bli så men inte att de jag älskade skulle lämna mig bara för att jag blev med barn, jag är ju samma jag fortfarande fast lite rundare. När magen började växa i början så mådde jag jätte dåligt för jag tyckte att jag bara blev fet och att det inte var en riktig bäbismage och jag kunde inte klä av mig framför min egna sambo som älskar mig för den jag är, jag började bråka mycket med honom för att jag hade ångest över mitt utseende och mina bröst ska vi inte snacka om. Dom hade fått stora fula bröstvårtor och började få olika slags förändringar och det gillade jag inte heller med tanke på att jag älskat mina små snygga och styva bröstvårtor innan. Jag grinade mycket och tillbringade många timmar på toan gråtandes natt som dag. Jag visste inte vad som hände med mig och min sambo visste inte att det var såhär det skulle bli framöver med hormoner för mig så det blev bara mer och mer bråk hemma och jag tog på mig all skuld. Jag fick motgång efter motgång på mig, studenten, betyg stress stress. Arbetsförmedlingen, pengakris, arbetslös, påbörjat körkort, förkylning på förkylning. Det tog aldrig slut, jag trode att efter studenten skulle jag få ta det lugnt och njuta men jag hade så fel. Det blev press från alla håll. Tillslut fixade jag äntligen körkortet och jag trode att det skulle lugna sig efter det. Humöret blev bättre och magen blev fin, men jag tyckte inte att det var något mer som fixat sig. Jag försökte se positivt på det mesta och såg fram emot att det närmar sig förlossningen. Men inte då heller kunde jag känna glädje, jag började få nya hormoner och reagerade på saker jag inte reagerat på förr. Det började plåga mig så jag grät för att grina. Jag trode inte det kunde bli värre, men då åkte jag på en förkylning som slog ut mig, ingen feber men allt annat och jag förstod inte hur jag skulle överleva, jag började få vatten i benen och jag visste inte hur jag skulle lösa smärtan som tillkommer. Jag åkte till mamma och skulle följa med henne på sunnemarten och jag var inte så tipp på det med tanke på att mina prover börjar se sämre och sämre ut hos barnmorskan och när en doktor ringer och frågar hur man mår för att det ser ut som att ens lever har en infektion, då börjar man må dåligt. Natten till sunnemarten så spydde jag en gång och det var ren galla mer eller mindre, och jag hade fått höra att gallan blir högre om levern är kass, och med tanke på att jag hade sån hals- bränna och spydde för det och inte för att jag mådde illa så blev jag orolig och försökte få tag i min barnmorska som inte svarade, ringde till förlossningen som sa att de skulle ringa upp och då ringer specialistmödravården upp och säger åt mig att komma in så fort jag kan så dom kan få kolla mig, jag väntade tills Jocke hade slutat jobba så han fick hämta mig och vi åkte in. Det visa sig att jag fått havandeskapsförgiftning. När jag väl blir utskriven så blir jag sjukskriven och måste komma till specmödravården i gång i veckan för att kolla värdena och bäbisen. Så var bara att skriva av mig från af och det var en lättnad, men jag hann inte disskutera varför jag inte fått pengar i september av dom som jag skulle få om jag var arbetslös i 3 månader. Så har slösat 1000 kr på att ta mig till stan och prata med dom i 3 mån helt i onödan kände jag då.
Man kan säga att jag överreagerar, men det är mina motgångar under graviditeten som jag haft som rör graviditeten och som gjort det jobbigt för mig. Men på något sätt så har jag alltid ställt mig upp, gott vidare och blivigt starkare av det.
Jocke och jag har kommit varandra så nära under denna period och nu i slutet så bråkar vi nästan aldrig för han har blivigt förstående och jag likaså. Bråka hör till ett förhållande, det gör banden mellan varandra allt starkare. Och övervinner man det så fixar man allt tillsammans, och jag kan lova att jag inte skulle klarat alla dessa motgångar utan honom.
Nej nu måste jag kila, ska fixa något att dricka till mig och bäbisen innan det blir torrsimm för den lilla. Snart kommer min mamma och mina småsystrar på besök också, ska bli kul att se dom efter alla omständigheter.
Shit nu var det verkligen skitlängesen jag bloggade, och jag som lovade att göra det oftare.
Nu ska jag förklara vad det är för fel på mig och varför jag varit inlagd på sjukhuset.
- Jag har havandeskapsförgiftning. Det betyder att min kropp känner av barnet nu och vill bli av med det, som att någon inkräcktar som en bakterie. Själva barnet skadas inte i sig så sett, det blir inte fel på kroppens delar, organ eller hjärna men den kan bli mycket mindre och få dåligt med näring. Det är mer jag som blir sjuk. Det börjar med att man har svårt att fokusera med blicken, huvud- värk och högt blodrtyck, sen så blir det kräkningar av för hög galla och sen kan det bli kramper. Får man kramper så snittar dom en direkt för det är farligt för barnet och mig. Jag hade tur när jag kom in att jag bara hade kommit till kräkstadiet. Jag kommer enbart att bli frisk när barnet kommer ut, men man kan förhimdra att det blir värre med att jag äter blodtryckssänkande tabletter och att jag äter tabletter mot halsbränna som minskar gallan. Men jag måste konstant åka in och kolla blodtryck och urin med gämna mellanrum så det inte blir värre och går åt fel håll. Ska in i morgon och göra ett ultraljud för att kolla så bäbisen inte är för liten och undernärig. Är den det så blir det akut snitt så den kan börja lägga på sig i kuvös. Blir jag sämre i trötthet osv men allt annat är okej så kan dom överväga med att sätta igång mig i vecka 37, om en vecka med andra ord. Men annars så kommer barnet när den känner för det och direkt den kommer ut så blir jag frisk och då kan jag fokusera på min familj och bli aktiv igen.
Nu vet ni hur läger är och var, och vad som händer och vad det innebär så slipper ni tänka och ha frågor, för det är normalt att man får detta när det är första barnet och jag hade tur som inte fick det redan i v 10.
Jag har gjort 25 veckor och 5 dagar och är väldigt uppspelt på att det snart är dagen D. Jag och barnmorskerna har kommit fram till att jag antagligen kommer föda tidigare än beräknat för att barnet redan ligger med huvudet långt ner och att det är så mycket sammandragningar och värkar i underlivet nu. Barnets huvud ligger även långt ner för att vara 36 veckor. Lyckost mig.
Mina humörsvägningar har bleve lugnare på något sätt om man frågar mig, men jag ska inte säga att de är borta, för exploderar gör jag än mycket med ilska eller tårar. Men på ett sätt så överaskar de mig inte lika mycket och ofta och det är roligt tycker jag.
Jocke och jag förbreder oss nu inför barnet för nu förstår han att barnet kan komma ut vilken dag som hellst den får lust med. Just för tillfället så hickar mammas hjärta och det har hållt på nu i 10 min och jag lovar att den kommer göra det i minst 10 min till, tycker synd om det lilla livet. Kan inte vara kul att hicka så myckert och ofta som mitt barn gör.
Men nu ska jag lägga mig och vila igen får inte sitta för länge vid dator eller tv för det kan orsaka blodtrycksstigning.. Men nu är det förklarat varför jag åker in och ut på sjukan och varför jag blir kvar osv.
Ska försöka blogga lite mer, tack för mig. O V E R A N D O U T !
Sitter och inväntar Sarah Magnusson för idag blir det en feta sig och prata skit dag känner jag, inte haft en sånhär dag sen jag blev gravid tror jag fasen.
Vi ska laga festmat och se på en jävla massa filmer i detta underbara väder som vi lyckades få, underbart med åska och blixtrar, och självklart ska man ha chips & dipp till, vad vore en filmdag/kväll utan det?
Men denna kvinna är inte snabb må jag säga för jag håller på att svälta ihäl i väntan på henne, men sånt är livet..
Beklagar att jag inte skriver så mycket blogginlägg längre men det är för att jag har världens bästa telefon så är inne på den hela tiden och känner inte för att ha en dator igång då osv, men min tel är inte så bra med tanke på att jag inte kan blogga via den, lite triskt tycker jag men jag gör så gott jag kan när datorn och internetet är uppkopplat istället.
Nu är det inte alls lång tid kvar innan bäbisen ska komma ut må jag säga. Denna tid hoppas jag går fort. Redan gott 29 veckor, återstår bara 11!
Bäbisen är ca 38 cm lång, väger ca 1,5 kg. Sparkarna börjar bli hårdare och hårdare för varje vecka och det blir mer påtagligt för min kropp. Nu har jag haft halsbränna i över en vecka och nu har mina tabletter mot det slutat värka helt så känns lite trist. Humöret börjar bli som i början, jag har mycket lättare att gråga nu igen och det tar inte bara på min kropp eller barnet utan det tär på Jocke mycket nu också.
Vi pratar inte så mycket om att barnet snart kommer, utan vi tar det då tror jag lika bra så och jag orkar inte planera och fixa som jag läst att många gör och det känns bra från min sida, det är ju ändå jättelång tid kvar enligt min åsikt. Jocke är nog rätt nöjd med om vi kan ta det när bäbisen kommer istället, allt kommer ju rasa på platts då och ingen idée att stressa nu och bara investera pengar på massa fix som man ändå kommer få av släkten och familjen.
Mamma sa till mig att man kan se på bäbisens hjärtskag om det är en tjej eller kille, om det är högt så är det en tjej och tvärt om en kille. Visst min mamma är ingen doktor men hon har fått 4 pojkar och 3 flickor så hon borde ju veta vad hon pratar om och mitt barns hjärtslag ligger på 160 så det är högt och jag har ju haft på känn att det är en tjej och Jocke säger att han vet att det är en flicka så jag tror ju mer på det nu när mamma sa detta. Har hon fel så gör det inte så mycket för jag vill ju såklart mest av allt ha ett friskt barn och skiter i kön så sett. Men en rolig grej så och om hon har rätt så kan jag ju utgå ifrån det nästa gång med.
Men jag länktar så efter att kunna få ha mitt barn i mina armar. Och det sägs ju att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, jag tror på det när jag fått vara med om det kan jag säga för 9 månader är väldigt länge om man längtar enligt min mening, men ja 11 veckor är ju inte så mycket direkt men ändå.. Det är ju "bara" 76 dagar kvar tills beräknad förlossning (11 - 11 - 11) Men det känns som att det är längre med 76 dagar än 11 veckor. Och ändå är det exakt samma.
Jag blir så arg för jag skrev nyss klart hela blogginlägget och så dog internetet så allt blev inte kvar och jag tappa helt bort allt jag skrev och tappa suget på att göra om allt så jag skriver inte så mycket mer nu utan ska invänta Sarah så vi kan sticka direkt och handla när hon kommer så vi kan börja med maten och sen vårat filmmaraton!
Jag ska bli bättre på att bloga jag lovar. Ha det gott & en bra lördag alla..!
Jag är glad idag för vi har börjat köpa bäbissaker och det gör mig pigg och förväntansfull på samma gång, och det är roligt att se Jocke lägga ner energi på att hitta saker med för det är ju inte många killar som jag hört varit såhär beredd på barn när det gäller ens första bäbis.
Jag vill klargöra att siffror jag skriver som har med barnets längd/vikt har jag fått ur en av mina barnböcker jag har och det står olika i olika böcker så det är ju inte exakta siffror jag har fått fram så ingen ska känna att de har fått veta eller läst fel osv.
Nu har 26 veckor och 2 dagar gott och bäbisen är ca 33 cm lång, väger ca 1 kg, foten är ca 4 cm,lårbenet ca 5 cm och huvudets diameter är nu 7 cm. Känner att det blir trängre och trängre i min mage och det är ofta jag vill att magen skulle kunna ha mer hud på magen som jag kan plocka fram och sätta på när jag sträcker mig eller när jag ligger på ett speciellt sätt.
Ni ska veta att även om min blogg kanske värkar lite mörk och att jag är lite depp när jag skriver så betyder det ju självklart inte att jag är det hela tiden, jag har mer glada och roliga stunder än mina depp och ledsamma/arga stunder så bara för att det kanske är mer negativa saker som kommer upp här så ska ni veta att det är lättare att skriva just när man mår så, och det är underbart att vara gravid, jag lovar. Även om de är mycket hormoner som spökar så ångrar jag inte en sekund, och jag är skit glad just nu! Jises vad jag vill få ut mitt lilla liv!!!
Många tror kanske att jag är knäpp men jag är mänsklig precis som er och inte är erat humör precis skit bra alltid? Kan inte tänka mig det, och alla människor behöver få ur sig saker och jag tycker att skriva av sina känslor är ett bra sätt och råder fler göra det, det känns bra efteråt.
Jag känner att jag kanske pratar mycket om att mina vänner sviker osv, men det är nytt för mig att inte ha någon att hitta på något med varje dag, att inte ha någon som vill ses eller ha med mig ut längre, det är som att jag är en annan människa, och det är många jag inte pratat med tidigare som börjar höra av sig för att få reda på skvaller om min lille bäbis. Därför det känns så konstigt när det har med känslor för mina vänner.
Men det betyder ju inte att jag inte värdesätter de få som försöker ses så gott det går, som hör av sig mer än för att prata bäbis, som försöker vara så bra vänner som möjligt, ni är ju guld i mina ögon och det vet ni, skulle inte klara av att må såhär bra utan er kan jag lova, ni är få men betydelsefulla!
Och min underbara pojkvän, sambo, älskade kille Joakim. Utan han skulle jag gå i taket många gånger när jag mått dåligt, det har varit svårt och jag håller på att falla samman. Han tar mig upp på fötterna igen, han skyddar mig och finns alltid där när jag behöver tröst. Han är värd så mycket mer än mitt liv ska ni veta och jag är skit tacksam över att jag fått han som min! Jag kan inte beskriva mina känslor för honom i ord mer än att jag älskar honom. Jag är han evigt tacksam för att fått han och vår familj kommer bli det bästa som hänt oss.
En posetiv tjej och ett posetivt inlägg må jag säga och mer ska det bli av denna tjej!
Jag är så förrvirrad så jag vet inte vad. De som kallar sig mina "vänner" tycker jag hör av mig skit dåligt och inte har tid för dom, men det är ju för att de vill göra något när jag är bokad med annat redan. Men jag lovar dom att jag hör av mig när jag vet att jag har tid till att göra något, och när jag väl hör av mig så kan dom inte ens svara på sms/när jag ringer. Lite svårt att mötas på mitten så jag börjat tröttna. Jag försöker ju så gott jag kan med att vara alla till lags men det funkar ju inte om man ignorerar mig när jag väl försöker göra det rätta. Blir så trött och förvirrad så jag kommer sluta med att försöka vara alla till lags, jag ger upp hoppet på att mina "vänner" kommer ändra sig och ens kunna skriva ett sms att dom inte kan eller att det är annat dom har att göra, men ett svar är ju allt man begär.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. För att vara förvirrad är det jobbigaste jag vet och jag vet inte hur jag ska hantera det. För jag grubblar ju alltid på om det är mitt fel vad jag har gjort för något för att det ska bli såhär? Jag har så många frågor och vet att jag inte kommer få svar på dom.
Jag söker tröst hos min sambo utan att kunna förklara för honom varför jag gör det eftersom jag inte själv vet vad det är som egentligen skaver hos mina "vänner". Jag brukar inte vara den som står utan svar såhär länge, jag brukar hitta dom på något sätt, men denna gång är jag låst och vilsen och jag vet att jag borde gräva ner detta för det är meningslöst. Men på något sätt så kan jag inte bara släppa detta. Om det är hormoner eller inte har jag inte en aning om men vi får se hur allt blir.
Idag ska jag försöka måla det mesta på huset, för nu är bygget klart så bara att måla bräder. Känns skit bra och äntligen så är det inte så mycket folk som ska springa här hemma om dagarna, jag får min frihetskänsla tillbaka i mitt hem, mitt privatliv, eller jag snart när målningen är klar vill säga.
Jag är inte pepp på att träffa någon idag, så blir väl att vara med svärföräldrarna och måla/äta så gott det går innan det blir målarfolk här. Får hoppas att det inte blir många målare. BYEBYE!
Gårdagen var underbar. Var ju hos barnmorskan och lyssnade på hjärtskagen på min guldklimp och sen mätte vi min mage och allt var som det skulle, och jag fick en ny graviditetsbok bara för att jag tyckte det var dåligt att dom inte hade den sist när jag var på koll och då tog dom hem den till mig.
Sen gick jag till labb och lämnade kiss och blodprov så vi får se om mina värden är bra än som jag tror dom är, men det tog lite tid med tanke på att jag alltid blir ditskickad när dom har lunch och jag måste vänta en timme.
Men det gav mig bara en anledning till att åka ner till stan och kolla på mina småsystrar när dom dansade och jag fick vara med om att Lillemor tappade sin första mjölktand, hon är så söt med sin glugg! Sen käka vi och Jocke kom och hämtade mig och vi åkte till Filipstad för att hjälpa Virre och hennes kille att få hem hennes bil som turbon rasat på.
Gårdagen var lyckad och jag kan inte berga mig tills jag ska till barnmorskan nästa gång, nu är det inte mer än 3 v mellanrum!
Fy tusan vad det är aktiv rörelse i min mage idag. Jag vet inte vad som tage åt ungen men nu är det nästan så det blir jobbigt! haha. Jag är faktist nöjd med mitt liv just för tillfället. Dagarna rullar på och jag blir mer och mer pigg igen. Måste vara att jag slutade med mina järntabletter.
Husets utsida har fått en helt ny look och jag gillar det skit mycket, är så tacksam till alla som hjälpt till. Blir skit snyggt må jag säga.
Min sambo och jag har det trevligt tillsammans med, vi gör mer saker tillsammans än innan, vi pratar om saker vi antagligen tyckt tidigare varit jobbigt och ja allt flyter på mellan oss, vi kommer varandra närmare och närmare varje dag och jag blir bara mer och mer kär.
Finns inte så mycket att klaga på idag inte, nu ska jag njuta av denna stund innan den försvinner för det kommer ju alltid dyka upp något slagas "problem" förr eller senare..
Äntligen har förkylningen släppt. Bara lite hosta kvar men det kan jag leva med. Blir ju inte värre än vad det varit så ska inte klaga. Men blir man av med en störning så kommer en annan, har förstoppning. Så nu går jag på något slags laxermedel som smakar fruktansvärt. Vill inte ta det en enda gång till kan jag lova även om det skulle funka så kommer jag inte ta det.
Hört att man lätt kan få förstoppning när man är gravid så vet ju vad det beror på och "lillan" mår ju fint av att veta att mamma håller på att medicinera sig hela tiden tydligen. Men mitt älskade barn ska inte få ta åt sig äran för all skit som kommer i vägen för mig just nu, det är ju inte "hennes" fel. Det är bara att jag är lite klenare just nu i kropp och emun bara tror jag, och "hon" gillar ju när jag hostar för då sparkar hon extra mycket för att försvara mig tror jag.
Nu är det bara 14 veckor och 5 dagar kvar innan beräknat födelsedatum. Och bäbisen är ca 32 cm lång nu och väger ca 900 gram, nästan 1 kg. Jag har bara gott upp 6 kg på dessa 25 veckor så är glad att det bara är fostervatten, barn och blod jag gått upp under graviditeten så det inte är mat och annat onödigt, men det är ju några veckor kvar så man ska inte säga att jag inte kommer gå upp mer beroende på de andra valen.
Är trött på att man ska ta för givet att jag inte är mig själv längre bara för att jag är gravid, det är så irriterande! Jag vill inte ha händer på min mage, vill bara att någon ska komma fram och vara med mig, Alexandra lixom.. Men det kommer ju inte hända så vem försöker jag övertala? BYE BYE!!
Nu jävlar är 6 månader klara. 3 åretstår av graviditeten, men jag fattar inte hur man räknar längre. Det är 9 månader man går, men 4 x 9 är inte 40 veckor. Det är 4 x 10, och jag har aldrig hört någon gå 10 månader om den inte gott över i tiden. Men jag har 4 månader kvar tills den 11 november.
Men jag säger att det är 3 månader kvar med tanke på att jag gott 6 redan, för annars så känns det som att jag står helt stilla i allt. Och jag vill komma frammåt med mitt lilla liv. Vill ju ha ut "henne" nu direkt. Byebye!
