Äntligen har förkylningen släppt. Bara lite hosta kvar men det kan jag leva med. Blir ju inte värre än vad det varit så ska inte klaga. Men blir man av med en störning så kommer en annan, har förstoppning. Så nu går jag på något slags laxermedel som smakar fruktansvärt. Vill inte ta det en enda gång till kan jag lova även om det skulle funka så kommer jag inte ta det.
Hört att man lätt kan få förstoppning när man är gravid så vet ju vad det beror på och "lillan" mår ju fint av att veta att mamma håller på att medicinera sig hela tiden tydligen. Men mitt älskade barn ska inte få ta åt sig äran för all skit som kommer i vägen för mig just nu, det är ju inte "hennes" fel. Det är bara att jag är lite klenare just nu i kropp och emun bara tror jag, och "hon" gillar ju när jag hostar för då sparkar hon extra mycket för att försvara mig tror jag.
Nu är det bara 14 veckor och 5 dagar kvar innan beräknat födelsedatum. Och bäbisen är ca 32 cm lång nu och väger ca 900 gram, nästan 1 kg. Jag har bara gott upp 6 kg på dessa 25 veckor så är glad att det bara är fostervatten, barn och blod jag gått upp under graviditeten så det inte är mat och annat onödigt, men det är ju några veckor kvar så man ska inte säga att jag inte kommer gå upp mer beroende på de andra valen.
Är trött på att man ska ta för givet att jag inte är mig själv längre bara för att jag är gravid, det är så irriterande! Jag vill inte ha händer på min mage, vill bara att någon ska komma fram och vara med mig, Alexandra lixom.. Men det kommer ju inte hända så vem försöker jag övertala? BYE BYE!!
Nu jävlar är 6 månader klara. 3 åretstår av graviditeten, men jag fattar inte hur man räknar längre. Det är 9 månader man går, men 4 x 9 är inte 40 veckor. Det är 4 x 10, och jag har aldrig hört någon gå 10 månader om den inte gott över i tiden. Men jag har 4 månader kvar tills den 11 november.
Men jag säger att det är 3 månader kvar med tanke på att jag gott 6 redan, för annars så känns det som att jag står helt stilla i allt. Och jag vill komma frammåt med mitt lilla liv. Vill ju ha ut "henne" nu direkt. Byebye!
Jag är så trött och sliten nu för tillfället. Lång gårdag må jag säga. Shoppat i Karlstad från kl 14:00 till 20:30 och äte för dåligt för att tänka på den lille. Och det var människor överallt i hela stan och Bergvik så ensamheten just nu känns ljuvligt. Dock så kom en bekant in och började prata om att jackan jag lånat som är på tvättning just nu är full i olja, vet att det inte är att trycka ner mig eller så men jag tar det skit hårt just nu så nu är jag inte på världens bästa humör, och det är ju inte menat så, men hur ska jag kunna veta att det är olja på den när den var svart innan tvätten? Jag får väl köpa något medel eller så och fixa till det. Blir bara så trött på att det aldrig ska ta slut med elände för mig. För redan igår när jag kom hem så fick jag veta att jag ska göra aktiviteter med folkuniv.. Och då startar det den 25/7 - 2011 till 24/10 - 2011 och ingen tid står om när jag ska vara där och om jag inte kan denna tid så måste jag höra av mig till både arbetsförmedlingen och folkuniv.. Och jag kan inte ens första veckan som detta startar för att jag ska till mamma och dettta har varit planerat länge. Detta fick mig att gråta för att jag var så slut efter gårdagen och det blev massa krongel direkt jag kolla och detta med jackan får mig att känna mig gråtfärdig direkt på frukosten för mig, jag måste få smälta en sak i taget. Men ingen kan förstå.
Jag försöker få människor runt omkring mig att förstå att jag är i en känslig situation, och att jag inte klarar av vad som hellst när som hellst längre och jag försöker förklara och få någon som förstår men det finns ingen, ingen som ens försöker förstå, jag känner mig så ensam och utsatt. Jag vill ju bara få ett friskt barn, men det jag får är människor som tycker jag är störd, för bekväm och lat, jag kan inte ens försvara mig innan det drar igång och som mothugg i ryggen så kommer alltid: men så var inte någon i min vän/familjekrets under graviditeten så det måste vara något fel på dig..... osv... Jag hinner ju inte säga någog till att försvara mig med och där står jag och får denna skit i ansiktet dag ut och dag in, inte konstigt att jag grinar oftare.. Och så ska jag förklara för min kära vad det är för fel, men han vill ju inte ens förstå vad jag känner eller går igenom. Då blir han arg och frustrerad enbart för att han inte förstår.. Jag sitter just nu i en skit situation, och hittar inte ut. Behöver vara själv i ett dygn men det går inte för nu ska man ut och börja måla med hela släkten typ för att få det klart någon gång. Jag är tacksam som fan för att så många ställer upp och hjälper till, verkligen men jag orkar inte med människor vissa dagar, blir att bita ihop och förklara att man ska låta mig vara idag, för minsta lilla checkning så kommer jag att böla som ett litet barn när någon tar saken ur handen.
Men innan jag går ut så ska jag ringa folkuniv.. Och sen maila Af så dom vet vad vi kom fram till. Vet ju inte ens om jag ska vara där varje dag eller hur dom planerat så bäst att få detta överstökat!
Jag älskar min nya telefon. Synd bara att jag inte lärt mig allt om den än.
Jag är trött på människor som just fått reda på att jag är gravid och ska gratulera och vara så söta när dom aldrig annars har brytt sig och sen beklagar dom sig över att dom inte fått veta något tidigare när dom får veta när jag är beräknad att födas. Hallå, jag har inte gått ut och skreke: JAG ÄR GRAVID direkt. Jag ska klargöra för er att visst det är väl kul att ni får reda på det och vill gratulera, men vi alla vet att det bara är en tidsfråga innan man börjar prata bakom ryggen på mig. Tex om vad jag förstör mitt liv med att skaffa barn tidigt, att jag är för ung och inte kommer klara av pressen, att jag borde vara gift, att jag måste vara säker på att inte bli lämnad osv osv osv.. Jag är säker på att JAG klarar av detta och jag skulle ju inte bo kvar hos Jocke om jag inte var säker på att han skulle klara av att ta detta, och vi planerade att skaffa barn tillsammans. Jag försöker så gott jag kan med att hålla humöret uppe, men när man blir kallad för en hora för att man är gravid, då stupar humöret kan jag lova!
Jag uppskattar alla vänner som stöttar mig och är med mig fullt ut, men jag kan lova att jag känner mig utanför när ni inte vill komma och hälsa på, eller vill ha med mig på någon fest. Jag avgör ju själv om jag blir med eller inte, men fråga kan man ju alltid göra, det finns några få som gör det och jag är tacksam för det. Men det är så många som sagt att dom kommer stå vid min sida och stötta mig, men vart tog ni vägen nu när jag nästan gott 6 månader av tiden? Ni försvinner allt mer ju tiden går..
Jag försöker hela tiden göra det bästa men jag måste ta mig och mitt barn i första hand, och jag kan säga att jag känner mig ensamast i världen många gånger, även om vänner hör av sig osv så är det inte samma sak som att visa mig att oavsett vart man träffas så finns ni. Men jag känner ingen närvaro längre av "vänner" så jag nöjer mig med min familj som jag vet alltid kommer om det är något, till och med Jocke kan känna att han skiter i sitt jobb han har när han kommer hem för att jag är så ensam. Ensamast i världen som jag sa, den känslan vet jag inte om jag ska ta som jobbig eller inte längre, är ju rätt van.
Livet är ingen dans på rosor, det är massor med taggar man ska ta sig förbi först, med eller utan stöd så måste man kämpa sig förbi de giftiga taggarna, även om man fastnar så ska man inte ge upp, och det kommer jag inte göra.
Jag har ett barn att tänka på, och jag skiter i vad ni andra säger om mig, till mig och ber mig göra. Jag tar mitt liv i egna händer och väljer vilka som får vara delaktiga i det. Jag älskar att få höra att jag har en fin bäbismage, att jag kommer bli en bra mor, att mitt barn kommer bli jättesöt osv, men om ni inte verkligen menar det eller bryr er så rinner det av mig rätt fort.
Jag har börjat med en ful ovana nu när humöret är upp och ner. Jag ser vad andra gör och ställer frågan om jag gör likadant.. Jag gör det hela tiden och det går inte en dag då min kära skäller på mig och ber mig sluta med det, men jag gör det inte med mening, det kan vara om exakt vad som hellst jag ser någon göra, säga, bete sig eller ens vara som jag jämför mig med. Det är skit jobbigt, och jag tvivlar på mig själv massor med gånger nu. Känns som att min självkänsla och självförtroende sviker mig totalt.
Det var inte såhär jag var och det är inte heller såhär jag kommer att vara tack å lov, men ni får ju stå ut med det precis som jag får göra denna lilla stund som är kvar, och blir jag skit arg och skäller, ta det inte för hårt eller gör det inte värre som att haka upp sig, det går ju över fort för mig, och det är bara en fas man måste ha med sig genom graviditeten, men det visste ni ju redan allohopp, ni som berättar hur jag kommer få det, hur det kommer bli, eller hur? Speciellt du som kallar mig hora för att ha bleve gravid i 19 års ålder. Jävligt kul prick du!
Nej nu har jag klagat klart för idag, gött att kunna skriva ner det jag blir arg på och det jag vill att människor ska ta med en nypa salt. Nu ska jag fortsätta med att städa/tvätta. Goood byyyy!
Min födelsedag var toppen med tanke på mitt tillstånd och vad jag fick göra utav min situation, jag är så bekväm just nu så det blev bara familjen, killen och farmor hemma hos mamma som gratta mig.
Där fick jag: * 1 fotoalbum + kort i. * 1 myggnät till fönster och dörrar. (det enda jag önskade mig) * shampoo + balsam. * 2 pennor och ett armband. * 2 parfymer. * 1 kaffe mugg + 2 muminglas.
Sen kom Jocke och hämtade hem mig, det blev inge Göta Kanal för dom som skulle med berättade att det skulle regna i början av veckan så han blev lite tjejsjuk då tror jag för jag hade inget val utan fick finna mig i att han ville ha mig hem, så var bara att åka med min prins.
Väl hemma så blev det att gå in till svärmor & svärfar och bli grattad där av dom + Krille & Erica.
Där fick jag: * En Appelsintårta * Ett presentkort på Bergvik.
Jag fick massa grattis sms och logginlägg på fb. Och även ett grattis sms från London av min kära mormor och morfar som mellanlandat påväg hem från Amerika. Det är inte ofta man får sms därifrån när man fyller år, blir grattade av dom när Lillemor fyller år skulle jag tro om dom inte kommer hem till mig förståss.
Tack alla för alla grattishälsningar och bäbisen älskar att jag fyller år kan jag lova, varit liv i luckan på henne sen igår och "hon" är glad än för att mamma har världens bästa sambo, familj, släkt och vänner!
Jag är lyckligast på jorden som har Jocke till min pojkvän! Jag fick min födelsedagspresent av honom idag och det shockade mig totalt, jag visste vad det var när jag såg paket pappret, men allvarligt talat så trodde jag aldrig att han skulle köpa en iphone 4 till mig! JAG ÄLSKAR HONOM! Jag vet inte vad jag ska säga, ord kan inte beskriva vad jag känner och jag vill ge honom hela min värld och lite till. Känns som allt jag har givit honom bara är en fis i rymden igämförelse med vad han gav mig nu. Och idag har vi 13 månader. Jag är lyckligast i hela världen! Jag lovar att jag inte ljuger, för då dör jag om jag gör det, jag måste gifta mig med denna man!
Igår var det toppen! Jocke bjöd mig på restaurang i Kristinehamn och det var hur mysigt som hellst. Sen blev det att åka några varv i pontiacen. Solen var framme så det var underbart och drog ett varv ner till skärgården i Kristinehamn och kollade på fina hus. Sen tog vi ett varv förbi logdansen i Väse och fick leka taxi åt Perra och Uffe. Sen bar det ut till Sandnäs och kolla på solnedgången och bara mysa med min underbaraste sambo. Jag trodde inte det kunde bli så mysigt en hälj som denna. Mer saker hände men det är min ensak.
Men nu till något helt annat:
Shit vad "hon växer" mitt hjärta. Nu är hon 27 cm lång och väger 700 gram, mer än ett halvt smörpaket. Det går frammåt, förra veckan så var hon ju 7 cm kortare och snäppet lättare, gud vad roligt detta är. Inte att vänta, men att se framstegen.
Idag har jag och min sambo 13 månader. Tiden går fort för oss båda, känns som det var igår som jag träffade honom och bestämde mig för att han skulle bli min. Jag är fortfarande så kär i honom, helt nykär och det går verkligen inte över. Förstå vilken tur jag har som har honom.
Idag åker jag till min älskade mamma och stannar hos henne hela veckan, om det nu blir Göta Kanal för Jocke vill säga. Krille har tydligen ångrat sig lite när det gäller att åka imorgon för att vädret verkar skita sig, men då kommer jag hem till min prins om det är så, men stannar iallafall några nätter. Dom ska ju gratta mig imorgon hemma för det är ju min födelsedag då, och så vill Lillemor och AnnaKarin vara med mig så 3 nätter blir det antagligen innan jag åker hem i sånt fall.
Jag vill att tiden ska gå fortare än vad den gör nu. Verkligen, för såhär kan jag inte ha det. Behöver ju pengarna jag kommer få från af och det får jag i september tror jag att det börjar ge mig, köpa säng måste bli snart och jävlar vad jag ska spendera pengar nu framöver. Då måste jag få det lilla bidraget jag kan från af. Men det tar ju sån tid, så snabba på tiden.
Nej nu ska jag åka till mamma så jag kan inte sitta här, men jag kommer att uppdatera när jag är där också så att någon har nått att göra medans jag för första gången kommer ha fullt upp med andra ord, simmskola med mina systrar på morgonen, lekar och ståhej, paket och främmat, planeringa för framtiden och försöka hinna med sömn. Hej hej.
Jag har sovit uruselt inatt. Först så var vi i Sunne och grattade min pappa som fyllde år och åt tårta och umgicks med mina syskon, sen när vi skulle åka hem så mådde jag skit illa och trodde jag skulle dö så försökte få det att gå över. Innan jag kom hem så mådde jag bra. Så jag bäddade ner mig i sängen och inväntade min sambo. Han kom efter någon timme och la sig och då somnade han nästan direkt, efter att han pratat med vårt barn och kännt "henne" sparka så tyckte jag att det inte var mer än rätt att låta han sova, varit en lång dag för honom. Men jag var så pigg så jag såg på tv tills kl var ungefär vid halv 2, då skulle jag försöka sova men då hörde jag en cross/moped som åkte utanför, så kollade ut och såg att han vände på vår gård, och innan jag hann ut och skälla så var han borta. Jag gick och la mig, men direkr jag gjorde det så hörde jag den utanför igen, men denna gång så vände den inte på vår gård. Men sen höll han på och åka fram och tillbaka och gasade extra mycket utanför vårt hus och höll mig vaken till halv 5! Jävlar vad arg jag är. Och Jocke vaknade vid 9 och ville äta chips så när han väl gick ut vid 10 så kunde jag somna om, och då sov jag till kl 1. Men jag behöver sova mer det känner jag i hela kroppen, så jag ska försöka hitta crossen/moppen och skälla ut människan efter noter för så beter man sig inte i ett villaområde mitt i natten!
Jocke min pojkvän och underbara sambo även pappa till barnet sa till mig i morse att han ville att jag skulle föda vårt barn i dag, han är trött på att vänta så jag fick veta att det inte bara är jag som är det, det kändes bra att höra. Han ska även bjuda mig på middag ikväll. Gratta mig i förskott med tanke på att jag fyller år när han ska åka Göta Kanal med brollan och hans kompisar. Så underbart gulltigt av honom. Men jag hoppas att han planerar detta så det inte blir att jag ska välja vart vi ska äta sen som vanligt. Han vill ju alltid att jag ska vara nöjd, men jag vill bli överaskad med ju. Och han är bra på sånt när han väl försöker. Så hoppas på något bra. Men oavsett så kommer det bli bra när han fixar åt mig, är så glad att han iallafall vill gratta mig ïnnan han åker.
Nu ska jag försöka vila lite och finna lugnet. Barnet är skit uppe i varv så måste få ner "henne" till lugnet med och det är inte så lätt. Hej hopp gummisnopp.
Jag kanske är en dålig vän, men jag har så mycket mer i mitt liv att tänka på nu, och jag börjar prioritera mina behov före andras just nu, inte för att jag är sån, utan för att jag måste tänka på mitt barn. Jag måste känna mig bekväm för att kunna fokusera på andra. Och jag får ju inte direkt stöd av endel. Jobbigt är detta, men jag har inte så mycket att välja på.
Jag vet att många menar väl. Men jag vet hur jag ska bete mig när det handlar om mitt barn och "hennes" hälsa, jag uppskattar alla idéer eller förslag, men så länge ingen smutskastar mig för mina val så är det okej, men när man börjar säga till mig vad som är rätt och fel så blir jag arg. Skaffa egna barn om ni vill läxa upp någon. På mig rinner det av som vatten, det rör mig inte i ryggen att ni blir sura. Men jag börjar tröttna på erat tjat. Jag är inte mer än människa heller och det är tydligen många som glömmer bort det nu.
Nu när jag har avreagerat mig lite så talar vi om något mycket roligare.
Min "dotter" sprattlar som aldrig förr vilket är underbart och jag mår bra. Vi får sällskar idag och sen blir det nog att gratta svärfar som har namnsdag idag, det är ju Folke. Sen får vi se vad Jocke erbjuder för något roligt.
Jag har fortfarande ett humör som en berg och dalbana, men det går inte att göra något åt det, och jag drömmer skit märkligt nu igen. Gjorde det bara de första 3 månaderna. Men nu har det börjat komma tillbaka, det är som att jag ser in i framtiden och vet vad som kommer hända, fast det är bara otrevligheter och skumma saker. Skit tufft vissa dagar när jag tror att det är sant eller verkligt och de dagar som jag har lätt att grina för inget ungefär.
Det är många gånger Jocke vaknat av att jag gråter för att jag drömt något om att han ska lämna mig just nu osv, och det gör ont för han att veta om att jag kan drömma så med tanke på att jag inte tvivlart förr på han, men efter att han övertalat mig om att det inte finns en annan platts för han än hos mig så brukar det gå bättre, men han är van just nu tror jag, och det känns bra att han är med mig igenom detta. Inte många som är det.
När jag förklarar för Jocke att det är 3 månader kvar ungefär så håller han på att gå i taket av stress, han tycker tiden har gott skit fort, men jag däremot tycker det går skit sakta. Konstigt det kan vara dedär med uppfattningar. Men jag vet att när bäbisen kommer så är han redo. Han är den som jag visste var rätt för barn med mig och jag vet att han kommer fixa det galant.
Nej nu ska jag inte sitta och pladdra, jag får ju snart främmat och måste fixa lite så dom inte vänder i dörren. Men ha det gött, bye bye.
Min "flicka" är nu ca 22 cm lång, 600 gram tung, huvudets diameter är mellan 50 - 60 mm och lårbenet är ca 4 cm. Blir större och större.
Man bara önskar att man kunde få ut "henne" nu så man slipper denna väntan, och så slipper hon bli större och bli svårare att få ut, är ju inte ett stort fan av smärta direkt. Och jag är jätte nervös för födseln.
Det är 3 månader och ungefär 3 veckor kvar tills "hon" ska komma ut. Men ju mer jag går desto närmare kommer jag förlossningen, och det är skrämmande. Inte att tiden går "fort" som min sambo säger. Utan att jag ska få ut "henne" mellan mina ben! Jag kan inte förklara skräcken, men jag kommer såklart att göra det, vill göra allt för "henne" så att hon kommer ut till mamma. Och självklart pappa med. Men han har inte insett att det är på riktigt än tror jag, han kommer nog inte förstå förens "hon" är ute och allt är klart.
Jag är säker på att ni vill se bäbis mage. Så ni ska få det, men det är inte så att jag kommer lägga upp varje månad efter detta, för jag vill inte visa magen på internet direkt, känns obehagligt, men ni ska få se hur min mage ser ut.
22 veckor och 4 dagar är magen där. Men nu ska jag fixa lite hemma och inte sitta vid datorn en sådan dag som denna, så nu säger jag hej då.
Varit hos doktorn idag. Var inge fel på mig som jag trodde, det är det ju aldrig, men ont får jag. Men en lättnad att barnet inte skadas och att jag kan må bra för det mesta så smärtorna inte tar dö på mig. Tur i oturen lixom.
Skulle ha kört från Karlstad idag när brollan slutade, men jag var klar hos doktorn kl 12:00 och han skulle inte sluta förens kl 17:00. Jag åkte in till stan och kollade lite i affärer, men ju mer kl blev desto tröttare blev jag. Så jag skrev till han att vi kör en annan dag för jag behövde komma hem till mitt och maten. Visst gjorde jag några bra köp men det skulle inte kunna hålla mig kvar några timmar till, men blir ju fler tillfällen.
Jag håller på att göra en filt till "tjejen". Jag har ju inte så mycket tid egentligen, men jag måste fylla ut de dagar jag inte har ett skit att göra, och sitta vid datorn är det värsta jag vet en hel dag eller när det är fint väder så kan jag sitta ute och göra filten med, en anledning till att vara ute med, det kommer nog bli bra.
Jag är så less på af så det finns inga ord alltså, jag kollar jobb hela tiden men det finns ju inga som inte kräver en viss utbildning osv, då är det ju ingen idée att jag söker ens, men det ska jag tydligen göra enligt af för att jag kan ha tur, men hur kan man ha tur om man inte ens gått den utbildningen? Aja, jag blir så trött på detta. Nu ska jag försöka käka lite jordgubbar, inte för mycket som annars, så nu säger jag: Hej då..
Power meet va suveränt igår. Det hände massa saker och jag må säga att jag hade skit kul även om jag var nykter. Det hände ju även lite tråkigheter men det hör ju fyllan till antar jag. Och jag vart skit trött i slutet och blev kanske lite smågrinig, men man kan ju inte begära vad som hellst av en gravid tjej, och hemma var vi vid 02:10 så det var ju inte så mycket att klaga på direkt. Brände mig i solen igår med, men det kan jag leva med.
Idag däremot så är jag helt förstörd tror jag. Vi åkte ju kl 08:00 på möran och kom hem 02:10 så kan ju vara därför jag är skör idag. Lite ont i huvet och stel i kroppen, tandvärk och almänt seg bara. Men min prins mår skit bra och är jättego mot mig så jag älskar han extra mycket denna dag må jag säga.
Pizza blir det hemma hos mamma senare idag, hon är på sjukhuset med min minsta syster, stackare. Och Jocke ska bara hämta en skrotbil i skattkärr så åker vi sen tror jag. Jag tycker denna söndag blir bra.
Min egna lilla bäbis mår jättebra, pigg och sparkar igen, tack gode gud att "hon" visar mig att allt är okej. Fy fan vad jag länkar tills november!
Min prins och jag förra året på Power meet. Jag älskar han, det finns inga ord mer som kan beskriva vad jag känner för honom, han är mitt liv och jag kommer alltid gå vid hans sida. Jag kan inte ge upp han för då ger jag upp mitt egna liv!
Nej nu ska jag nog försöka röra mig lite och hämta något att tugga på, annars så får jag nog kramp i magen! Hej hej..
Fick åka till förlossningen kl 19:00. Jag har inte kännt min bäbis rört sig eller sparka något, inte hört att "hon" bubblat eller något alls på 2 dagar så varit skit orolig. Jocke har försökt lugna ner mig och sagt att allt är som det ska vara, "hon kanske bara är lite tröttare eller något har han försökt med. Men idag ringde tydligen min mamma rådgivningen och blev kopplad till förlossningen i Karlstad och berättade hur det var och att hon var minst lika orolig som jag och då ringde dom upp mig och bad mig komma in så vi fick kika lite. Så jag åkte dit och var beredd på det värsta, men då när jag fick se "henne" och att hjärtat slog (som jag inte såg från början) så brast allt för mig, jag blev så lättad så jag började störtböla precis som jag gjort tidigare idag för att jag varit så orolig. Det var en sån lättnad, och nu fick jag ju se att mammas "tjej" mår skit bra. Hon hade bara vänt sig om och då uppfattade jag inte sparkarna, "hon" sprattlade som en fisk på torra land! Jag kan inte beskriva min glädje av att se "henne".
Varför jag skriver "henne" är för att vi inte ville veta kön. Och i början var jag nästan säker på att det var en kille, men Jocke och hans föräldrar är övertygade om att det är en tjej jag bär på. Och när Jocke och jag var på ultraljud när jag hade gott 18 veckor och 5 dagar så sa vi att vi inte ville veta kön, men doktorn sa att det är svårt att lova att vi inte ser själva när hon skulle mäta lårbenet, och när hon gjorde det så såg vi inte direkt en snopp så jag blev mer övertygad då. Även om den kan gömma sig och vara liten osv så känner jag på mig nu att det är en tjej och då skriver jag om "henne" fast inom dessa tecken. Så har jag inte sagt säkert att det är en tjej lixom.
Men nu är jag en lugn mamma igen och hoppas på att min bäbis inte ska bråka och luras mer! Nu har jag gott 21 veckor och 6 dagar, så när jag åker till Powermeet imorgon så har 22 veckor av graviditeten gott, och jag hoppas att de återstående 18 veckorna går så mycket fortare än vad det första 18 gjorde. Jag har lärt mig att lyssna på min pojkvän nu när jag är orolig, det hjälper nog för han har haft rätt alla gånger tidigare jag varit orolig. Men en orolig första barns mamma kan tydligen inte lyssna på sin göbbe, men jag får börja med det nu.
På måndag ska jag träffa barnsköterskornas doktor på Kronoparken. Får se om han har något gott råd till min ryggsmärta/rövskinkesmärta.
Nej nu ska jag försöka njuta av det sista på dagen, för sova ska jag göra snart, kl 08:00 bär det av mot Västerås imorgon så sova tidigt blir, adjö!
Idag står städa på listan. Jag hatar och städa, ser inte det roande i det hela. Och speciellt inte när ingen märker skilland när jag gör något. Så detta kommer nog ta hela dagen att hanskas med.
Har fortfarande tandvärk så inte det roligaste att städa med kan jag lova. Och smärtorna som kommer och går i rygg/röv är inte okej heller än. Men får bita ihop.
Vilket underbart väder det var inatt. Jag älskar åska och blixtar, men jag råkade väcka Jocke så han var inte lika glad som jag direkt. Men det var mysigt att somna till, det behövdes måste jag säga.
Imorgon bär det av till Power meet. Jag ser fram emot det verkligen! Ska bli skönt att komma ut lite, sitter ju mest hemma om dagarna och letar jobb, inte så rolig vardag. Och städa ska jag göra idag med.. Ah, blev redan trött innan jag ens har börjat, bra jobbat!
Nej nu får jag sätta fart, annars blir ju inget gjort, ska borsta tänderna först. Skjutit på det pga tandvärken. Vad allt blev jobbigt nu, jaja. Nu får jag kila. Bye
Oj oj, tandvärk så det visslar om det. Ont i rygg och rumpa, inte en aning varför. Tränar ju inte för orken försvann för ungefär 3 månader sen. Jag är orolig för mitt barn i magen hur det mår och om allt är som det ska, men jag får ju inte direkt något svar. Humöret är sim i en berg och dalbana. Jag känner 1000 olika känslor samtidigt. Hur kan detta vara möjligt? Finns inte en enda perfekt dag längre för mig. Jag har stöd från familj och sambo. Det är ju det bästa stödet någonsin att ens partner älskar en så mycket som min gör oavsett mitt humör och mina brister, och speciellt nu när ens förhållande verkligen sätts på prov för vad som komma skall. Men ändå känner jag mig så ensam och övergiven.
Jag känner att jag klagar idag, så det är väl en sån dag.
Jag har iallafall något att se fram emot idag när Jocke kommer hem. - Han skrev till mig förut att han köpt en överaskning till mig. Jag blev såklart skit nyfiken och började fråga han om jag kommer gilla den, om han gjort den och en ledtrån som kan hjälpa mig. Svaret var: Jag hoppas du gillar den, du kan se på den och jag kommer inte säga något mer. Är så nyfiken och nervös på samma gång, hoppas hoppas det är 1 000 000 kr! Haha, något drömmande är jag må jag säga, och humöret går i glatt till putt på 2 sekunder som ni märker.
Att vara gravid är underbart. Jag hoppas bara att denna tid som är kvar går fort som en grisblink eller nått, för jag vill ha mitt barn i mina armar och pussa på det. Men som sagt, det är ett tag kvar. En graviditet handlar ju om 40 veckor, jag har gott 21 veckor och 5 dagar. Tiden är inte på min sida, jag ser mina vänner gå med barnvagnar och mysa med sina barn, och här står jag, inte så stor än, hormonkaos och mår bra till och från, orättvist!
Nej nu ska jag sluta klaga, hörde att det blir ett hopkok av maten idag hos mina svärföräldrar innan dom drar på hundläger, så blir en suprise där med till middag, och det kan ju inte vara bättre, två överaskningar på samma dag!
