Jag är så trött och sliten nu för
tillfället. Lång gårdag må jag säga.
Shoppat i Karlstad från kl 14:00
till 20:30 och äte för dåligt för att
tänka på den lille. Och det var människor
överallt i hela stan och Bergvik så
ensamheten just nu känns ljuvligt.
Dock så kom en bekant in och började
prata om att jackan jag lånat som är på
tvättning just nu är full i olja, vet att det
inte är att trycka ner mig eller så men
jag tar det skit hårt just nu så nu är jag
inte på världens bästa humör, och det
är ju inte menat så, men hur ska jag
kunna veta att det är olja på den när den
var svart innan tvätten? Jag får väl köpa
något medel eller så och fixa till det.
Blir bara så trött på att det aldrig ska
ta slut med elände för mig. För redan
igår när jag kom hem så fick jag veta
att jag ska göra aktiviteter med folkuniv..
Och då startar det den 25/7 - 2011 till
24/10 - 2011 och ingen tid står om när
jag ska vara där och om jag inte kan
denna tid så måste jag höra av mig till
både arbetsförmedlingen och folkuniv..
Och jag kan inte ens första veckan som
detta startar för att jag ska till mamma
och dettta har varit planerat länge.
Detta fick mig att gråta för att jag var så
slut efter gårdagen och det blev massa
krongel direkt jag kolla och detta med
jackan får mig att känna mig gråtfärdig
direkt på frukosten för mig, jag måste få
smälta en sak i taget. Men ingen kan förstå.

Jag försöker få människor runt omkring
mig att förstå att jag är i en känslig
situation, och att jag inte klarar av vad
som hellst när som hellst längre och jag
försöker förklara och få någon som förstår
men det finns ingen, ingen som ens försöker
förstå, jag känner mig så ensam och utsatt.
Jag vill ju bara få ett friskt barn, men det jag
får är människor som tycker jag är störd,
för bekväm och lat, jag kan inte ens försvara
mig innan det drar igång och som mothugg i
ryggen så kommer alltid: men så var inte någon
i min vän/familjekrets under graviditeten så
det måste vara något fel på dig..... osv...
Jag hinner ju inte säga någog till att försvara mig
med och där står jag och får denna skit i
ansiktet dag ut och dag in, inte konstigt att
jag grinar oftare.. Och så ska jag förklara för
min kära vad det är för fel, men han vill ju inte
ens förstå vad jag känner eller går igenom.
Då blir han arg och frustrerad enbart för att
han inte förstår.. Jag sitter just nu i en skit
situation, och hittar inte ut. Behöver vara
själv i ett dygn men det går inte för nu ska man
ut och börja måla med hela släkten typ för att
få det klart någon gång. Jag är tacksam som fan
för att så många ställer upp och hjälper till,
verkligen men jag orkar inte med människor
vissa dagar, blir att bita ihop och förklara att
man ska låta mig vara idag, för minsta lilla
checkning så kommer jag att böla som ett
litet barn när någon tar saken ur handen.

Men innan jag går ut så ska jag ringa folkuniv..
Och sen maila Af så dom vet vad vi kom fram till.
Vet ju inte ens om jag ska vara där varje dag eller
hur dom planerat så bäst att få detta överstökat!

Over and out!